den friskaste och pratgladaste mormodern i hela sverige ligger på ett lasarett och mår hur dåligt som helst. En vecka eller nått kvar utav hennes liv. Hon är så liten, hennes händer är som barnhänder fast skrynkliga, hennes ansikte är knappast som det var för ett halvår sen, så litet, hela hon är liten. Har så mycket minnen med min mormor. Har tyckt illa om henne många gånger för att hon har sagt saker utan att veta meningen utav det, men jag älskar min mormor så sjukt och det har jag märkt nu när hon ligger där... För bara några dagar sen var hon hemma i sin lägenhet, mådde iofs inte så fruktansvärt bra men kunde prata ordentligt och kunde fika lite med oss, nu hör man knappt vad hon säger och hon ser helt förstörd ut ... jag är helt förstörd inom mig. Min mormor har alltid vart den alerta , hälsomänniskan som jämt ätit rätt och motionerat o vart frisk nästan hela sitt liv. Så drabbas hon av en jävla äckeltumör, fattar inte... hjälper tydligen inte att vara allmänt frisk o äta rätt... menmen, vad ska man göra lixom. Finns inget o göra, har aldrig gått o göra något åt denna situation, bara vänta. Vänta på att hon ska försvinna.



Vi var hos henne idag, kanske ni fatta lite. Åkte innan jag skulle stå andra passet på Willys för jag ville såklart följa med till henne. Jag hörde henne säga till mamma att hon bara ville somna nu. Då brast det för mig, kunde inte hålla mig såklart, men försökte dölja det för jag ville inte att mormor skulle se det. Hemskt.
Mådde så sjukt dåligt när jag kramade om henne innan vi gick, ville inte släppa henne. Jag hoppas på allt att jag hinner se henne en gång till i alla fall. Vill inte att detta var den sista gången.

Jag älskar dig mormor ! ♥